Idag blir det recykling i min blogg. Eller återvinning som det heter på svenska. Varför ska man skriva en ny blogg när det finns några gamla som jag är så nöjd med. Och varför ska inte jag få använda repriser när alla TV-kanaler gör det idelign?  Det här är alltså ett av guldkornen i denna blogg genom åren enligt mig själv. 

Det ska ärligen erkännas att det inte är 100% egna ord utan jag lät mig inspireras av en text jag läste på nätet av dåvarande akademiledamoten, Peter Englund. Snodde lite och lade till lite egna ord.

Och den fyller tio år just denna dag, den blogg jag var och fortfarande är så nöjd med. Därför beslöt jag att kopiera och klistra in mitt eget inlägg från den 22/4 2014, alltså för tio år sedan. Så här skrev jag då. Mycket nöje!

Jag ger er...

DEN TURSAMMA GENERATIONEN

Jag har med åren insett att jag tillhör den tursamma generationen. Vi som överlevde alla dessa livsfaror som våra föräldrar i sin okunnighet (men kanske framför allt vi själva) utsatte oss för. I jämförelse med dagens barn var vår barndom ett enda långt och livsfarligt äventyr där vi egentligen borde ha dött eller åtminstone skadats svårt åtminstone en gång om dagen.

Men på något mirakulöst vis har jag ändå klarat mig ända till den aktningtsvärda åldern av 56 år och t.o.m några månader över det. Jag och de flesta jämnåriga har alltså haft tur som tokar.

"Jag lever, jag lever! Det slår mig ibland - jag lever på övertid!" Så sjöng Py Bäckman i en av mina favvolåtar från 80-talet. Och så är det ju för de flesta av oss 50-talister. Vi lever trots allt! Vi lever ÄNDÅ!

Och kanske i än högre grad gäller det väl generationerna före oss. Vi lever trots att vi bland mycket annat farligt.....

1. Nästan aldrig hade bilbälte på oss när vi åkte bil. Mamman till två av mina kompisar i lågstadieåldern hade en folkvagnsbubbla som sommartid ofta fylldes med hennes egna och andras barn, 7-8 ungar och tre morsor var inte ovanligt, för att köra oss till nån badsjö. INGEN var fastspänd! Men ALLA lever ännu!

Det var heller inget konstigt med att vuxna rökte i en bil fullproppad med ungar. Det var liksom deras rättighet och ingen ifrågasatte någonsin det.

2. Cyklade och åkte kälke och pulka utan hjälm.

3. Gick helt själva till och från skolan redan från första klass (Själv gick jag dessutom på "lekis" året före skolstarten och fick minsann traska dit helt själv fast det t.o.m var längre dit än till skolan där jag sen gick i lågstadiet)

4. Sprang på bryggor och lekte i båtar och på egenbyggda flottar utan flytväst

5. Lekte på gatan utan reflexväst i mörker på vintern.

6. Kunde dela en flaska läsk genom att turas om att ta en klunk i taget ur samma flaska.

7. Då och då drack vatten direkt ur trädgårdsslangen.

8. Från 7-8 års ålder åkte buss alldeles själv till centraka staden för att gå på biblioteket och låna böcker.

9. Spelade spontanhockey, fotboll och bandy helt utan vuxna som styrde upp och la sig i.

10. Pallade äpplen utan skyddsutrustning hos skvatt galna tant Eliasson som slog den hon fick tag på i huvudet med träskon. Eller hos farbror Gustavsson som sades skjuta salt i ändan på äppeltjuvar om han fick chansen.

11. "Sulade" som det kallades när man tog tag i bussens bakre kofångare och åkte på sulorna en liten bit.

12. Såg Per Oscarsson ta av sig kläderna och flera par kalsonger i Hylands hörna på annandag jul 1966 utan att få några svårare men för livet. (Jag var alltså nio då men minns det mycket väl och att vi fnissade en del åt det efteråt.)

13. Delade rum med flera av syskonen genom en hel barndom. Minns att jag var en av få jämnåriga med eget rum.

14. Vanligtvis badade bara en eller två gånger per vecka. Övriga dagar tvättade man sig över handfatet bara.

15. Ibland bar samma kläder två dagar i rad. Och dessutom ärvde äldre syskons urvuxna kläder, skidor m.m

Det är alltså bara att tacka sin lyckliga stjärna att man inte föll offer för nån av dessa livsfaror eller nån av de tusentals andra som jag inte kommer på just nu. Börjar ni förstå vart jag vill komma?

Rätt, jag tycker att dagens barn "curlas" till vansinne av många föräldrar. Farorna är visserligen fler och farligare idag (ex.vis fler bilar på gator och vägar och det går ofta lite fortare nu än 1965). Men jag tror ändå att man borde låta sina ungar lära sig hantera riskerna lite tidigare. Att klara av saker själva i större utsträckning. Kanske får de några fler blåmärken men det dör de inte av. Tvärtom är det ju så man lär sig! Så skrapsår och fläskläpp kanske inte är så farligt ändå. Kanske de rent av lär sig att vara mer försiktiga alldeles av sig själva. Det tror i alla fall jag.

Förhoppningsvis kan ovanstående lista ge ett igenkännandets leende hos övriga i generationen som minns Hep Stars, raketost, Oboy med jordgubbssmak, Gyllelimpa och svagdricka.

Var i herrans namn får man tag i svagdricka nuförtiden? Minns att jag som barn ibland vid festliga tillfällen fick en 50/50-blandning av svagdricka och sockerdricka till maten och tyckte att det var väldigt gott. Men det är säkert 25-30 år sen jag såg det i en affär...

Vår generations föräldrar var också väldigt uppfinningsrika när det gällde att hålla oss i schack. En 4-5 år ymgre grannpojke i huset mitt emot vågade t.ex aldrig gå ner i källaren av rädsla för "källargubben" som sades äta upp små barn om han fick tag i dem. Antagligen fanns det saker barn kunde skada sig på i deras källare och därför valde hans föräldrar att skrämma honom för att gå dit. Vuxna lärde oss också att det var livsfarligt att bada direkt efter att man ätit eftersom man kunde få kramp. Helt gripet ur luften konstaterar vetenskapen av idag. Jag är dock säker på att någon påhittig morsa sa så till sina ungar för att själv få lite lugn och ro en stund efter maten och hinna få undan disken med mera. Och när hon märkte hur bra det fungede spred sig "kunskapen" till andra mödrar över landet. Och på barns vis hjälpte barnen själva gärna också till med att sprida denna myt

"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" är också exempel på Sveriges förenade morsors påhittighet för att kunna tvinga ut barnen även vid snöstorm, åska, hagel och drivis. För att de skulle få frisk luft och kanske somna fortare till kvällen.

Eller klassikern framför andra för att avsluta det roliga barnkalaset; "Man ska sluta när det är som roligast!"

Än i denna dag fattar jag inte varför man ska göra det. Så sällan som man har riktigt roligt borde man väl snarare passa på att dra ut på det så länge det går. Eller...?

Har jag fel? Rätta mig, för all del, i så fall!
Med de orden avslutar jag för denna gång och önskar resten av Sverige en lika härlig apriltisdag som den vi har här på Sveriges midja. Var inte rädda om er - Lev! Lev, medan ni kan!

Och varför inte prova på att dricka ur samma flaska som någon annan nån gång emellanåt. Eller drick vatten ur trädgårdsslangen... Bara för att leva lite farligt, liksom!

Och du som eventuellt testar och överlever det får gärna berätta om det sen.

Nä, inte fanken blev det nån miljardvinst igår heller! Det blev som det nästan alltid blir. D.v.s noll rätt.

En gång kändes det som jag varit nära storvinsten. För 4-5 år sen så var alla fem dragna nummer talgrannar med mina nummer. T.ex om jag hade spelat på 7, 10, 12, 25 och 33 så drogs t.ex 6, 9, 13, 26 och 32.

Ordet "talgrannar" hade jag aldrig hört förrän min äldsta dotter börjat skolan och jag besökte henne på betalda kontakdagar. Det syftar alltså, hel logiskt, på talet innan och efter varje siffra.

Och då, på 90-talet, var talgrannar ett begrepp man använde på mattelektionerna i lågstadiet.

Men man är ju egentlign inte närmare då än med vilka siffror som helst.

Men glädjande nog blev det inget näsblod heller igår. Inte på hela dagen.

Och även hittills idag har jag klarat mig. (Peppar, peppar, ta i trä!)

I en kommentar till gårdagens inlägg fick jag tipset att topza näsan inänvdigt med lite olivolja. För att motverka torra slemhinnor. Men är det verkligen det som är problemet när snoret också rinner när jag kommer ut.

Men det sägs ju att allt kan testas en gång i livet så jag kan väl ge det en chans kanske.

Inga extrainkomster så istället för att beställa hem rysk kaviar och champagne får jag väl nöja mig med att smojsa ihop nån sorts gryta av de kycklinginnerfiléer jag hittade under grönsakerna i frysen och plockade fram.

I kylen finns både purjo och paprika som knappast är fräscha så många dagar till så de ska strimlas ner och följer med i grytan. Kanske en gul lök, lite färskriven ingefära och en klyfta vitlök eller flera.

För vitlök hjälper ju mot massor av våra små vardagliga åkommor. Och samma gäller ju färsk ingefära förresten!

Så det blir nog rena rama hälsokosten.

Vi har fått lite bakslag på våren. Inte så mycket snö kvar men igår flög små flingor i luften när jag gick eftermiddagsrundan med Thea och det blåste en isande nordanvind.

Kallt även imorse och lite pudersnö på mark och bilar men den är borta nu.

Så jag behöver kanske inte skämmas så mycket över att jag inte kommit till skott med att få på sommrdäcken på Madame Citroen. 

Det är ju flera dagar över tiden redan. Men jag vet ju också att inga poliser bötfäller en för dubbdäck innan första maj åtminstone. Vi riskerar ju faktiskt vinterföre ett tag till på mina breddgrader.

Första maj ska jag förresten göra nåt ovanligt och, som jag tror och hoppas, väldigt trevligt. För andra gången någonsin och för första gången sen vår pappas begravning ska vi ha en syskonträff med alla sex.

Det var det enda tillfället hittills då alla sex syskon varit samlade

Jag har två helsyskon som är äldre och två yngre halvsystrar och en halvbror. Samma pappa kommer vi alla ifrån.

Och visst har vi väl haft lite kontakt men aldrig varit samlade allihop på samma gång. Utom begravningen förstås!

Så nu hoppas jag att ingen drar sig ur eller får nåt förhinder.

Det lutar väl åt att det blir två övernattningar men det skulle visst finnas plats för det åt både mig och syrran samt hennes man. Det är några år nu sen storebror med fru lämnade Luleå efter 25-30 år där och flyttade till en av sina döttrar i Julitta i Sörmland. Det ligger en bit utanför Katrineholm om jag minns rätt.

Men jag har ännu inte varit där och hälsat på så det blir också en upplevelse. Har bara passerat Katrineholm några gånger på studieresor till Finspång under mina yrkesverksamma år.

Det finns ett gammalt "lik i garderoben" i familjen som våra yngre halvsyskon inte har vetat om förrän kort före att deras mamma gick bort och de har säkert många frågor till oss "gamlingar".

Den historien tänker jag dock inte dryfta här utan ni får stanna i ovetandet om den saken.

Däremot kanske några blir glada över att jag nu avser att försöka knyta ihop säcken och avsluta dagens oviktiheter. Ska pälsa på mig varma kläder och ta med mig Thea ner på strandpromenaden eftersom en granne berättade igår att den nu är snö- och isfri hela sträckan.

Men det lär ju blåsa än värre därnere så det gäller ju att skydda sig mot kylan.

Ha en skön lördag, kära ordbrukare i Tylösand, Kungsbacka, Kil och Tärendö!

Vet ju aldrig när utan bara ATT jag kommer tillbak! Jag kommer ALLTID tillbaka.

I vart fall har jag gjort det i dryga femton år nu.

Jaha! Så var det fredag igen då! Till glädje för alla skolbarn och vuxna med dagtidsjobb. För skiftarbetare och pensionärer spelar ju dagarnas namn inte så stor roll.

Numera är det ju inget som hindrar att man åker och storhandlar på en söndag heller, vilket absolut icke lät sig göras i min barndom.

På söndagarna var det bara kvarterskiosken och bensinmackarna som hade öppet.

Men mackarna var ointressanta för de som inte behövde bensin, diesel, oljor eller annat med anknytning till motorfordon. För det såldes inget annat hos dessa. Möjligen tobaksvaror kanske hos vissa.

Men det var inget man nyttjade som 10-12-åring så det var kiosken som gällde. Ni vet de där små trånga holkarna som bara rymde varorna de sålde och en liten kiosktant eller dito farbror.

Dessa hade öppet mellan 11-15 ungefär om söndagarna, om jag minns rätt, när almanackan visade rött.

Annars tror jag att de flesta kiosker stängde vid 19 eller 20-tiden på vardagskvällarna och tidigare på helgerna.

Dagens middag blev laxpudding ur matlåda från frysen. Brukar laga mycket när jag ändå gör det och sen frysa in resterna i lagom portionsförpackningar. Numera gör jag en LCHF-variant utan potatis men med broccoli istället. Och tycker den är lika god som orginalet.

Som vanligt sätter jag mitt hopp till kvällens dragning i Eurojackpot. Den är uppe i svindlande 1,3 miljarder kronor nu. Och jag tänkte för mig själv för en stund sen att... TÄNK om man skulle vinna den!

Vill jag ens ha så mycket pengar? Det vete gudarna...

Men å andra sidan skulle jag väl inte tacka nej (om man nu ens kan göra det) om det skulle hända.

Däremot vet jag att jag inte skulle behålla ens en tiondel av den summan för egen räkning. Nära och kära skulle förstås få varsin rejäl slant så de aldrig mer behöver oroa sig över pengar. 

Sen skulle jag dela upp en stor del av det till behjärtansvärda ändamål.

Som fonder mot cancer och andra sjukdomar samt till sjuka och/eller fattiga barn runt om i världen.

Nu är ju chansen troligen mindre än risken att träffas av blixten vid ett åsknedslag eller chansen för en snöboll att överleva särskilt länge på min f.d arbetsplats en sommardag.

Men om än mikroskopisk så FINNS den. För jag förlängde min femveckors prenumeration idag. 25kr/vecka kan man väl unna sig att förslösa på spel och dobbel?

Sen... har jag lite andra funderingar som jag tänkte skriva om utifall nån av mina kära ordbrukare har kunskap som jag är svagare på...

Sen 3 eller kanske 4 år tillbaka har jag, i perioder, blött näsblod totalt oprovocerat. Utan att minsta lilla finger varit ens nära min näsa har det börjar blöda alldeles av sig själv. Bara från den högra näsborren dock.

Dessa perioder har inträffat vid ungefär samma tider på året varje gång. Det är i april (nu alltså) början av juni pch i mitten av augusti.

Därför började jag undra om jag kanske har utvecklat nån sorts pollenallergi på äldre dagar. Men eftersom jag aldrig varit drabbad förr av det så vet jag inte riktigt när de kritiska tiderna infaller på året.

Samtidigt med blödningarna inträffar nämligen också fenomenet att det börjar rinna ur näsan (det som vanligen rinner ur våra näsor alltså) så fort jag går utanför porten. Jag blir snuvig utomhus alltså.

Idag är första dagen den här veckan som jag sluppit nypa ihop näsan med fingrerna, som företagssköterskan på f.d jobbet lärde mig att man ska göra medan man väntar på att blodet ska levra sig.

Så förhoppnongsvis är det på tillbakagång nu så jag slipper det obehaget.

Så... vi får väl se om det händer igen om en dryg månad. I så fall får jag kanske konsultera min vårdcentral och be dem kolla upp om jag är allergisk eller om det är nåt annat. Eller bara slumpen...

Inte mycket att gnälla över egentligen men man vill ju liksom veta när man känner att det kanske finns ett mönster.

Därmed ska jag runda av och önska trevlig fredagkväll och helg till mina kära ordbrukare i Väckelsång, Torpshammar, Långshyttan och Tiveden. Eller var ni nu framlever era storslagna eller miserabla liv.

Vi ses! Tänker jag...

Mitt lilla barnbarn slutar inte att fascinera mig. Igår var jag hemma hos exet på middag med dotter och mågämnet samt vår yngste son. När vi hade ätit klart satt lille Luis i sin pappas famn mitt emot mig vid bordet.

Då plötlsigt fick vi ögonkontakt, han och jag. Och då jag lyfte armen och vinkade åt honom såg jag att det liksom ryckte lite i hans arm också. Så jag provade igen med att lyfta den andra armen och vinka. Jajamensan, han bytte också arm och rörde lite på den. Jag testade flera gånger och samma sak hände varje gång.

Och för varje gång blev det mer och mer uppenbart att han försökte göra likadant som jag!

Han har alltså redan börjat sina studier av världen och människorna i den. Registrerar och försöker härma fast han bara är knappt fyra veckor gammal.

Hans mormor filmade så gott det gick och jag har försökt att ladda upp den videon men tyvärr har jag inte lyckats med det ännu. Men en bild från samma tillfälle ska jag visa upp så ni får se vilket vackert barnbarn jag har.

Här är han ju klarvaken och man riktigt ser att han liksom "är med". Kollar in. Registrerar. Lär sig.

Jag minns ju från mina egna barns första tid att när de bliivit några månader gamla kan man ju göra miner med ansiktet och se att de försöker härma. Det är ju så alla barn egentligen lär sig nästan allt - genom att härma.

Så han har alltså påbörjat förvandlingen från litet knyte till mer och mer människa. Otroligt fascinerande!

Idag åker de hem till Småland och jag hoppas att det inte dröjer så länge innan endera de kommer tillbaka eller att jag själv får möjligheten att åka ner och hälsa på hos dem.

Fick också en nyttig påminnelse om vilket jobb det är med småbarn. Det ska matas, rapas, bytas blöjor och vaggas till sömns. Antagligen därför någon myntade uttrycket att barnbarnen är livets efterrätt.

Jo, för nu är man ju så priviligierad att när knytet skriker eller börjar lukta illa så räcker man bara över barnet till närmaste förälder och försöker se lite osäker ut.

Med orden att; "Nu vill han/hon visst gå till mamma/pappa, tror jag"

Som alla säkert redan fattat så är jag redan svårt förtjust i denna lilla nästan spritt nya människa och hoppas få vara med så länge som möjligt och se honom växa och utvecklas.

Annars... så hade jag tvättstugan igår och medan jag strök mina skjortor hade jag TV;n på. Eftersom inget som intresserade mig fanns att se så hade jag SVT2 på med sändningar från riksdagen och kommentarerna till vårbudgeten. Och kunde än en gång konstatera att de olika sidorna i politiken har helt åtskilda verklighetsuppfattningar.

Finansministern stod leende och synbart självbelåten och talade om att de gjort en historisk satsning på vården. Trots att det kommer att bli stora uppsägningar i just den sektorn.

Sen när det blev Vänsterpartiets tur att tycka till så sa deras finanspolitiska taleskvinna att budgeten innebar en historisk stor nedskärning inom just samma vårdsektor.

För jag utgår ju ifrån att det är samma "vårdsektor" de talar om.

Jag undrar vem av dem som ligger närmast sanningen...

För i min naiva obildade skalle finns det alltid bara en sanning. Om två personer säger två vitt skilda saker i såna här frågor så kan inte båda ha rätt. Är det nån mer än politikerna själva som tycker det???

Nåja, de som är trogna besökare på den här lilla bloggen vet jag att jag sen rätt länge har tappat alla illusioner jag eventuellt hade nån gång om politiken och politikerna.

Nej, det är som den numera avlidne amerikanske stå-upp-komikern, George Carlin, sa redan för mer än 15 år sedan.

Fritt översatt från Carlins stand-up följer andemeningen i det på svenska nedan...

"Vi tror att vi har ett val. Men det har vi inte!

Vi tror att det är parlamentet och regeringen som bestämmer. Men det är det inte!

De är bara springschasar åt den där lilla klicken som äger nästan allt i landet. Och de utför glatt sina uppdrag eftersom de får bra betalt för det till ytterst liten ansträngning.

De rikaste gör sedan sitt bästa för att skapa splittring bland folket i landet. Får oss att bråka med varandra både gruppvis och på individnivå. På så sätt får de själva lugn och ro ooch kan skratta hela vägen till banken.

De rikaste tar nästan alla stålar åt sig själva men gör i stort sett ingenting som bidrar till vinsterna. Inte heller vill de bidra till den gemensamma kassan via skatterna. De hittar alla kryphål som finns för att betala minsta möjliga slant.

Sen har vi medelklassen...

Som gör allt jobb, betalar all skatt och ser till att allt fungerar så att pengarna tickar in på de rikas konton.

Sist har vi fattigaste...

Och de finns där bara för att skrämma skiten ur medelklassen så de inte slutar att springa som råttor och tjäna ihop nya och större rikedomar till överklassen."

Frågor på det???

Nej, jag tänkte väl det!

Håller du med om ovanstående så rekommenderar jag att du kollar på några klipp på Youtube med den eminente George Carlin. Jag lade ju ut ett här för en tid sen men fick just ingen reaktion. Men han är klart sevärd.

Det finns en brittisk, nu levande komiker som är ungefär inne på samma tankar. Ricky Gervais heter han och jag rekommenderar även hans små filmer på tuben.

Nu ska jag strax iväg och handla lite småsaker som är upphällningen här hemma. Så jag ska avsluta och bespara er fler av mina "klokskaper". 

För den här gången!!!

För jag lär säkert återkomma i alla de ämnen jag skrivit om idag mer än en gång.

Tilll dess önskar jag trevlig pig-lördag till alla mina kära ordbrukare i Gäddede, Hargshamn, Sysslebäck och Ljustorp.

Vi ses igen! 

Om ni vill, vågar och kan...

Har ni tänkt på att kungen har namnsdag idag igen? 

Nej det är varken Carl, Gustaf, Folke eller Hubertus i almanackan. Men det är... DEN SEXTONDE!!!

Jodå, jag vet att jag skrivit den förut en gång men eftersom jag kom på det så återanvänder jag den lilla vitsen. För att jag kan! Och för att jag tycker att den är rolig.

Därför lade jag även ut den på FB nyss med förhoppningen att kanske kunna ge någon ett leende eller kanske t.o.m ett skratt. Och det far väl ingen illa av?

Stillsam dag idag, såhär långt. Jag ska dock få träffa lillprinsen en stund idag med. De bor i den extralägenhet som finns i huset där hans mormor, min exfru, bor och jag är bjuden dit på middag senare idag.

Funderar på att ta med Thea också eftersom mågämnet är hennes förra husse och även min dotter är svårt förtjust i Thea. Som själv också är svårt förtjust i nämnda personer plus alla andra hon träffar.

Framåt kvällen ska jag se kvalhockey mellan Brynäs och Djurgården som spelar den första matchen ikväll i serien om bäst av sju matcher. Första lag att vinna fyra är alltså klara för SHL till hösten. 

Då håller jag mina tummar för Gävlelaget. Eftersom Timrås matcher mot dem har nästan lika mycket av derbykaraktär som mötena med Modo. Ungefär lika långt till Gävle som till Ö-vik.

Glad och tacksam är jag över att ha fått veta att bloggvännen sen många år här, Wiolettan, lever och andas. Jag och många med mig kände en oro att hon kanske lämnat oss eftersom hon inte bloggat sen i juli förra året.

Men ibland sätter ju liksom livet oss på paus i olika avseenden och det gäller förstås även bloggare.

Så om du läser detta så ska du veta att du är hjärtligt välkommen om och när du bestämmer dig för att komma tillbaka hit.

Välkomna är också ni, kära ordbrukare att reagera på mina rader med en lite kommentar. Både ros och ris är välkommet för får jag kritik som är saklig så kanske jag kan utvecklas.

Därmed tackar jag på förhand för det och önskar er alla en fortsatt fin apriltisdag i Partille, Rosersberg, Tunabro och Hjoggböle.

Vi ses!

Så har jag då äntligen fått träffa mitt allra första barnbarn. Min vackre dotterson Luis i sin bilbarnstol på golvet i mitt kök. De anlände i eftermiddags, de nyblivna föräldrarna med sitt lilla underverk.

Och nu har jag fått hålla honom, sniffa lite på håret och känt hans grepp med handen om mitt pekfinger. Det var ett rejält grepp, kan jag säga! Och såklart stal han morfars hjärta omedelbart. 

Bilden är tagen i motljus från köksfönstret men den får duga ändå. Sen dök ju hans yngsta morbror upp också i ett annat ärende och han fick också hålla sin systerson en stund

Och visst såg väl även den nyblivne morbrodern lite stolt ut över att för första gången i sitt liv  få ha en bebis på armen. Det kommer säkert fler chanser för honom, tror jag.

Den större av dessa båda gossar börjar sitt nya jobb på måndag. Han har ju kört sopbil i ett par månader men nu har han fått det jobb han hellre vill ha. Längre sträckor och tung lastbil med släp och allt.

Så i fortsättningen ska han köra varannan vecka till och från Östersund  (c:a 20 mil) och övriga veckor till Stockholm med traktamente och övernattnngar i lastbilen.

Så nu håller jag tummarna att allt ska gå bra under provanställnngen och att han sen får fast jobb sen. Mycket körning på obekväm arbetstid betyder ju dessutom goda inkomster. Plus att det är precis nåt sånt han har önskat sig ända sen alla körkorten var avklarade.

Så nu ska jag snarast sätta igång med att leta mig en annan lägenhet där jag får komma ner nån tusenlapp i hyra varje månad. Det blir ju liksom mer och mer akut eftersom inget verkar stoppa inflationen.

Men enligt min ringa mening så är det ju bankerna och handeln som driver på inflationen. De var så snabba att höja priserna då drivmedlespriserna rakade i höjden.

Liksom bankerna omedelbart höjde utlåningsräntorna då riksbanke höjde styrräntan. Men räntorna på folks sparpengar var det ingen brådska med att haka på uppåt.

Lika lite som dagligvaruhandeln har låtit oss märka på matpriserna att kostnaderna för bensin och diesel nu är tillbaka på ungefär samma nivåer som innan priserna började skena.

Så den enda lösningen jag kan se där vi kan ge igen en aning är väl att vi äter mycket mindre, Just jag skulle ju säkert inte den minsta skada av det på minst ett år eller två. Äter jag bara hälften så behöver jag ju bara köpa hem hälften också. Och det är väl snart av nöden tvunget så dyrt som allt börjar bli.

Jag handlade hem olivolja, en rätt stor flaska, nån gång i början av vintern. Och om jag minns rätt betalade jag 89 kronor för den då. Igår köpte jag hem en likadan fast mycket mindre av samma märke. Den kostade 80 kr.

Och den större som stod intill betingade nu 119 kronor per flaska.

I förmiddags hade jag TV;n på en stund medan partierna i riksdagen berättade om budgeten. Rekordstora nedskärningar inom vården tallade Vänsterpartiet medn Moderata finansministerna menade att de gjort en historiskt stor satsning på just vården.

Undrar vem som talar sanning??? Eller om NÅN av dem gör det...

Nej, politiker är ena bluffmakare och skurkar, allihop, så gott som. De skor sig själva och sina uppdragsgivare och låtsas sen att de vet nåt om hur barmfamiljer, sjuka, arbetslösa eller pensionärer i allmänhet lever.

Vi är bara siffror på ett papper för dem. Eller kanske snarare siffror på en bildskärm.

Nej, jag ska inte gnälla. Dagen har varit mer glädje än nåt annat så jag ska föröka hålla humöret upp trots allt!

Att få träffa sitt första barnbarn för allra första gången gör man ju bara en gång o livet. Svära över politiker kan jag göra nån annan dag.

Så god kväll på er, grevar och baroner och trappstäderskor, rallyförare och bridgespelare samt ordbrukare i världens alla skrymslen och vrår.

Vi ses!

Facebook kan vara roligt ibland och har jag inget bättre för mig kan jag ju alltid fördriva tiden med att spela Quiz Planet, frågesportspelet där man kan spela med sina nätvänner och tävla i kunskap. Eller kanske snarare en blandning av tur och kunskap. För ibland har man otur med frågorna och har inte den blekaste aning om nånting.

Men det gör inget, jag förlorar lika gärna som jag vinner. Statistiken är ganska ointressant för mig där.

Så är dock icke fallet med det andra FB-spelet som fångat mitt intresse, Word Blitz.

För den som inte känner till det kan jag säga att man får upp en spelplan med 4 gånger 4 rutor med bokstäver i. Av dessa ska man sedan bygga ord. Ju längre ord desto mer poäng.

Plus att vissa rutor har siffror i ena hörnet med extrapoäng som man får om ordet behöver just dessa bokstäver. Det går ganska fort att komma in i det om man ger det några chanser.

Men där gäller inte det jag nyss skrev om Quiz Planet. Att jag struntar i om jag vinner eller förlorar. Nej, där griper speldjävulen, vinnarinstinkten tag i mig så fort jag börjar spela.

Inte så att jag blir hysterisk, skriker och svär och kastar saker när jag förlorar men jag kan absolut inte låta bli att göra mitt yttersta för att få högsta möjliga poäng. Eller pokaler som det heter i spelet.

En kvinnlig f.d arbetkamrat och vän sedan många år gillar också det spelet och vi har tampats nästan 500 gånger på de kanske två år som jag har spelat. Hon har vunnit EN gång. En gång blev det också oavgjort men alla övriga gånger har jag vunnit över henne. Och eftersom jag är sådär överlägsen så startar jag aldrig spel mot henne men spelar förstås om hon startar det.

Och ibland kan jag förstås tycka lite synd om henne för det. Tänka att jag kanske borde förlora med flit då och då för att vara juste mot henne.

Men det GÅR bara inte! Jag tycker jättebra om henne och när hon väl slår mig igen kommer jag att gratulera och glädjas med henne. Men så fort spelplanen kommer upp på skärmen vaknar tävlingsdjävulen i mig och jag lätar febrilt efter ord att sätta ihop. Samt att göra det så snabbt jag bara kan!
Detta är förstås en sida av mig själv som jag inte är så stolt över. Å andra sidan vill jag ju också att om hon ska slå mig i spelet så ska hon ju göra det av egen kraft. Att det vore ringaktande mot hennes intelligens att göra en läggmatch.

För hon är absolut inte dum i huvudet. Tvärtom! Vi spelar ju Quiz Planet också och där är vi ungefär jämngoda.

Hon är bara sämre än jag på World Blitz. Eller kanske bara långsammare. Så att avsiktligt förlora skulle kännas som att behandla henne som ett litet barn.

Mot barnen förlorade jag ofta med avsikt då vi spelade spel när de var små. Bara för att göra dem glada.

Men jag kan bara inte förmå mig att inte göra mitt bästa oavsett vem jag möter i spelet.

Men problemet kanske löser sig själv. För nu har Facebook gjort ändringar i upplägget sen ett par dagar tillbaka. Förut var det bara att spela på som man ville. Var inga vänner online så kunde man spela mot slumpvis utvalda människor. Och jag har ett helt gäng som jag spelat mot ofta och ganska länge. Roligast är förstås att få vinna mot såna som man är ungefär jämnstark med. Man vinner några och förlorar några.

Ändringen man gjort är att nu ska varje spel man startar "betalas". Med hjärtan som man tilldelas när man spelar mot sina FB-vänner. Man tilldelas också ett sånt hjärta varje timme men det verkar som det största antal man kan ha är tre stycken. Vilket gör att när ens hjärtan är slut kan man inte spela alls.

Och det kanske man kan tycka är bra på ett sätt. Att man inte ska sitta hela dagar och spela. Men jag tycker ju att vuxna människor ska kunna få bestämma det själva.

Långt bak i mitt huvud gnager en liten misstanke om att mee tiden kanske det inte kommer att vara gratis längre. Att FB ska börja kräva att man köper hjärtan för att få spela.

Men det kan ju, för alll del, också bli att så många som klagar på det nya att allt får återgå till hur det var förut.

Det lär väl visa sig, tänker jag.

Och nu konstaterar jag att efter några dagar med djupt engagerade blogginlägg håller jag just nu på att producera ett som väl nästan helt saknar värde, ens för mig själv när det dyker upp i backspegeln om ett och flera år.

Men jag ska tamigfan publicera det ändå. För att jag kan! Och för att visa vem det är som bestämmer på denna blygsamma lilla skriftsamling som jag kallar min blogg.

Läste ni ända hit så får ni väl skylla er själva, kära ordbrukare i Falköping, Bollebygd, Akalla och Robertsfors.

Men nu är det i alla fall över och ni är fria att skapa er en så fin lördag ni kan!

Slut för idag! Tack för idag!

Det här blir mitt  sista inlägg som tar upp religioner. För den här gången, åtminstone!

Möjligen återkommer jag till ämnet nån gång i framtiden, det får vi se.

Jag vill vara tydlig med att jag inte missunnar någon deras tro. Eller att jag tycker allt med religion är negativt.

Det finns förvisso många samfund som gör goda sociala insatser för missbrukare, för hemlösa och för fattiga.

Nej, som jag skrev för några dagar sedan är det missbruket av religionerna och skrifterna, extremism och fundamentalism som jag vänder mig emot. Att religionen används som verktyg för att skaffa makt och rikedom åt ett litet fåtal medan andra bara ska lyda.

Lydnad är ju ofta ett nyckelord i de olika samfunden. Man ska lyda överheten i form av präster, predikanter och kapitalägare. De kallar det att lyda Gud för att de nedtryckta ska frukta det kommande straffet på yttersta dagen.

Maranata fanns det nåt som hette under min uppväxt. Och finns kanske fortfarande, vad vet jag. Men jag har nog inte härt talas om dem sen det tidiga 1970-talet.

Och det var väl där nånstans kring 1970 som deras tält-turné landade här i stan. Då de var omskrivna och hade talats mycket om i radio och TV på den tiden så blev jag och några kompisar lite nyfikna och kröp in under tältduken för att titta och lyssna lite närmare.

Tre pojkar på 10-12 år fick då bevittna hur predikanten började tala i tungor. Han mässade nån sorts galimattias (i våra öron i alla fall) och en efter en reste sig folk och sträckte armarna i skyn och började rabbla konstigheter, de också. Det kändes som en stor masspsykos brutit ut där i cirkustältet.

Vi skrattade medan vi kröp ut. Men det var nog mest för att dölja hur skrämmande vi tyckte att det var när vuxna människor började ropa på nåt påhittat språk som möjligen de själva förstod något av.

"Nu förstår jag varför de håller till i ett cirkustält", sa min kompis Uffe efteråt, "Det där är ju mer cirkus än riktig cirkus!" Vi skämtade och skrattade men var alla skakade av upplevelsen.

Jag kände ett stort obehag inför vad jag sett och upplevt och det var svårt att somna på kvällarna några dagar efteråt, drar jag mig också till minnes.

Min yngsta halvsyster, som numera är pastor i Stockhom, berättade om en liknande upplevelse hon hade i Uppsala på 80-talet. Hon var väl lite sökande på den tiden och ville känna sig för var hon kände sig hemma.

Därför följde hon med en skolkamrat till en gudstjänst hos Livets ord. Och fick då uppleva nästan exakt samma sak.

Med tungomålstalande och masspsykos även där.

Idag skiljer vi på olika religioner fast det tillber samma Gud. Katolicismen, protestantismen och judendomen är ju sprungna från samma håll. Men fokuserar på lite olika saker som grundläggande.

Sen finns det alltså förgreningar även bland dessa. Som alla våra frikyrkor, som jag redan nämnt.

Islam härstammar också från samma håll men deras profet är istället Mohammed. Under min ungdom kallades de ju ofta mohammedaner eller muselmaner. Men de begreppen är det länge sen jag hörde.

Men hyckleriet och dubbelmoralen finns inom samtliga. Och det är just det jag inte kan respektera.

Alla dessa skandaler inom katolska kyrkor i England, på Irland och i Sydeuropa där präster förgripit sig på barn och sen använt Guds straffdom för att få barnen att hålla tyst efteråt är så fruktansvärt att man knappt vill tänka på det.

Men det värsta med det tycker jag ändå är den katolska kyrkans ovilja att utreda och se till att de lagfördes för sina brott. Man försökte ju länge att tysta ner och mörklägga.

Men den sortens maktmissbruk måste upp i ljuset om man ska kunna förebygga att det händer igen. Vilket det säkert ändå gör hela tiden någonstans.

Med det sagt ska jag inte plåga er med mer kritik av religioner, Det finns ju, som sagt, en del gott med dem också. 

Många erbjuder t.ex en gemenskap till de ensammaste, mat och tillfälliga husrum för uteliggare, missbrukare och andra utstötta grupper. Och det är naturligtvis nånting väldigt fint som tyder på äkta människokärlek.

Annars... så våras det ganska fort och mycket nu här på Sveriges midja. Måndag och tisdag denna vecka bjöd på härligt vårväder och snödrivorna sjönk ihop ganska ordentligt. Igår var det visserligen molnigt och dimma också men temperatur som fortfarande smälte bort en hel del av vinterns lämningar.

På måndag får jag äntligen träffa och förhoppningsvis gulla lite med mitt förstfödda barnbarn. Dottern och mågämnet kommer nämligen upp och hälsar på i några dagar då. Så nu har jag nåt att längta efter.

Så då är jag väl lycklig då, antar jag. Såg en gång för rätt många år sedan en broderad väggbonad där det stod "Lycka är att ha något att längta till!" Och så är det väl?

Därmed önskar jag en fortsatt fin torsdag till alla mina kära ordbrukare i Åmptfors, Skärblacka, Grisslehamn och i Ammarnäs. Ta det vackert med ärtsoppan och pannkakorna!

Vi ses! Om ni och jag vill, förstås...